So long, goodbye

Tack för det här halvåret Blogspot.

Nu drar jag.

http://DailyElle.blogg.se

Sommarlov drives me crazy

Att bara ta det lugnt är verkligen inget för mig. Jag vill ha människor runt omkring mig hela tiden, röra mig i en stad, bilar som kör förbi, trafikljus som skiftar färg, främlingar överallt och vänner här och där. Restauranger, parker, affärer. Här är det så ... lugnt. Tyst, lugnt, tomt.

Vad som förvånar mig ännu mer är hur dålig jag är på att slappna av. Jag har alltid trott att jag är en tjej som vill ha fria tyglar, kunna göra vad hon vill när hon vill, utan att behöva ta ansvar. Att jag är som en fri fågel kind of och att jag älskar oplanerade dagar, då man kan göra vaaaad man vill. Men sanningen är ju faktiskt den att jag är en människa som älskar rutiner. Och att planera. Och att veta var jag har människor. Och det är ännu en anledning till att jag inte gillar att vara här på landet. Det finns ju inget att göra! (Jag saknar till och med skolan)

Så jag tror jag åker in kanske redan imorgon. Annars på onsdag. Och då jävlar, då ska jag utnyttja sommarlovets två sista veckor. Sen är det slut, sommarlovet of 2009. Det gick snabbt.

I just don't know what to do with myself

Frustrerad!!!! Måste sluta vara så frustrerad. Irriterad, arg, nästan lite ledsen. Bah. IT IS WHAT IT IS, dags och acceptera det (roligt att det är typ hundrade gången jag säger det) Jag har i alla fall haft en bra vecka, så det så. Vill tacka Gud för att jag faktiskt har några få vänner som i alla fall aldrig kommer svika mig. Sen finns det ju De Andra. Men De tänker jag inte bry mig om. Jag tänker fan inte röra på ett finger för Dem. De får bestämma helt och hållet nu, jag lägger mig INTE i, tack o hej. Och tack Gud för min familj förresten, den är underbar. Och tack för att jag bor i Stockholm, världens vackraste stad på sommaren. Och för att jag har ett mysigt landställe. Dit jag, by the way, åker imorgon med världens bästa Simone.

För jag var 17 år (jaja, om en månad...)

Det är så lustigt det här med tonåren. Ena sekunden mår man verkligen skit och känner sig så sjukt ensam och missförstådd, missanpassad och bara ... F-E-L. Och alla säger att det går över, alla känner såhär, etefuckingcetera. Men det hjälper inte, såklart. För när man känner sådär så tror man ju som sagt att man är den enda! Men sen andra sekunden så känner man sig så jävla glad av någon konstig anledning (hiiiigh on liiiife).
Som just nu för mig, jag känner mig så sjukt taggad på livet just precis nu! Mina bästa år är fan nu, jag må vara osäker ibland och ogilla vissa saker med mig själv men på det stora hela kan jag ändå ärligt säga att jag faktiskt är stolt över den jag är idag. För jag är verkligen det! Jag har hunnit med så mycket, varit på så många ställen, träffat så många människor, levt mitt liv på olika sätt. Jag är trots detta inte ens 17 än (tjugonde juli everyone, glöm inte att säga grattis!) men ändå känns det som jag upplevt så mycket. Jag TROR att det är nyttigt. Jag vet inte men jag tror det. And yet, there is more to come.

Jag måste ta vara på såna här tillfällen när jag känner mig taggad på livet, för ärligt talat, så har jag på senaste tiden varit ganska nere, ja, ni borde väl ha märkt det på mina texter ändå? Jag har känt mig ganska ensam och orkeslös och bara äcklig och tjock typ, men fan, så mår alla ibland. Nu är det sommar, jag är big (men för tillfället så orkar jag inte bry mig) blonde and beautiful! Nu är det andra bullar förstår ni. Så fort jag har sommarjobbat klart ska jag ta mig an den här staden, för den är så jävla vacker på sommaren. Ska susa runt med mina partners in crime och bara göra stan osäker. Måste få leka av mig lite nu snart, nu har jag varit sjuk och astrött i en vecka, nu räcker det, jag klarar inte av mer svensson-TV i mysbyxor och glass vid sidan om. Ne, nu ska jag bli FRISK!!!!! PUSS

We're young and we're bored

Straaaange evening. I feeel soooo restleeess, about to go crazy. Det är sista fina kvällen nu på en vecka, kommande dagar ska som varmast vara 15 grader. Fy faan. Jag är så trött på skolan nu, så sjukt trött på vardagen och sjukt trött på mig själv och alla jag känner (nej, inte alla förresten men jag överdriver just för att jag är så SJUKT TRÖTT). Jag behöver något spännande i vardagen. Jag är så tröööööööött på allt nu. Det räcker. Ge mig 12e juni, fest och snygga män, en solbränna och smala ben. En ny garderob. En ny hårfärg. Jag vettefan! Jag är så goddamn rastlös!!!!!

The seasons have changed and so have we

Nu ösregnar det ute och jag sitter ensam i mörkret och det enda jag hör är hur regndropparna attackerar fönster runt mig. Den senaste tiden har jag känt mig så konstig... Inte som någon annan förstås, det vore omöjligt då jag alltid kommer vara Jag. Det känns som om jag blivit så negativ på sistone. Och då räknar jag sisådär ett år tillbaka. (Det kanske inte är på sistone då?) Det känns som om jag utvecklas i fel riktning. Som att jag styr bilen åt fel håll, iväg från allt jag älskat. Som om jag håller på att tappa greppet, som om allt sakta men säkert glider ifrån mig.

Jag vet inte hur jag ska agera. Jag vet inte hur mycket som är mitt ansvar. Det känns som om jag gör allt jag kan, men det inte räcker till. Det är då jag stannar upp och tänker att kanske, kanske är det inte meningen att allt ska vara som jag vill? Kanske borde jag bara släppa taget och gå vidare. Jag kan ju inte tvinga fram något.

Jag har kort sagt blivit duktig på att se detaljer. Jag har blivit bättre på att se de fina och bra sakerna och uppskatta dem. Men jag har blivit dubbelt så bra på att se allt det fula. Det är ett sånt slös på tankar, känslor och tid. Jag håller redan på att förlora mig själv... Jag vill inte förlora er också.

Remember those walls I built?

Majoriteten av mina bekanta ser mig nog som en väldigt optimistisk och positiv människa som är öppen för många olika saker och inte dömer. Det ligger en stor sanning i den betraktelsen av mig, jag är väl smått naiv antar jag men jag tror verkligen gott om de flesta (vilket tyvärr kan leda till att jag ibland är alldeles för snäll för mitt eget bästa). Men det finns trots detta ett par saker jag inte tål.

En av dessa saker är när människor ljuger. Det spelar egentligen ingen roll om vad, men att märka att någon håller något undan mig som jag borde veta, eller om någon pratar om mig bakom min rygg - det är det värsta jag vet. Jag har blivit sviken (eller lurad om vi ska vara såna) på grymma sätt några få gånger i mitt liv, och det finns verkligen ingenting som sårar så mycket. Ingenting som förstör så mycket.

Det rubbar nämligen en grund som ska läggas hos varje enskild människa, en grund som man senare använder för att bygga upp nya relationer och förhållanden på. När någon rubbat denna grund så har denna person automatiskt också rubbat ens syn på omgivningen Om man blir sviken av någon som man litat på otroligt mycket, då kan man ju svikas av vem som helst, eller hur?

Det slutar med att man inte vågar släppa någon nära inpå, att man lätt kan ta tusen gånger mer illa upp av något än man egentligen borde. Man vågar inte satsa på kärlek eller förlita sig på en enda vän. Det förstör människor, det får dem att bygga murar runt omkring sig istället för att bygga sina stabila grunder som de borde. Hur pass skadade de blir inombords beror självklart på exakt vad som hände dem, och de flesta repar såklart sig ganska snabbt och kan återigen bygga sina grunder, nu på en stabilare mark. Men fortfarande. Att ljuga för en människa, att dubbelspela henne, är det fulaste man kan göra som individ. Det tycker jag.

Så därför ber jag er. Ljug aldrig för mig. Vad det än gäller, så är sanningen bättre än något annat. Jag vill inte höra er uttala saker på fyllan som ni aldrig skulle vågat säga annars, jag vill inte se sms i mina vänners mobiltelefoner om hur ni "inte orkar med mig för tillfället", samtidigt som ni talar vänligt med mig i telefon. Jag vill inte anförtro er mitt inre och slösa tid på att vara er omtänksamma vän som alltid ska finnas där, om det kommer fram att ni under hela denna tid talat illa om mig bakom min rygg.

Jag vet att det är för mycket att be om; många människor fungerar såhär och så är det bara. Tyvärr. Jag själv är inte heller perfekt och visst har det ibland hänt att jag uttalat mig dumt om någon bakom dennes rygg. Men jag har aldrig dubbelspelat någon. Aldrig. För om denna person står mig nära så har jag alltid sagt exakt vad jag tycker till henne, eller honom. Så vi båda ska veta var vi har varandra.

Och fastän jag är en väldigt förlåtande människa som hatar att bråka, så hatar jag vissa människor innerligt för hur de påverkat mig. I bästa fall känner jag bara likgiltighet mot dem och lägger det bakom mig, men det finns vissa människor jag aldrig kommer att kunna förlåta.

Trouble Sleeping

Vad gör ni när ni inte kan somna?

Egentligen, så är det väl ganska konstigt att man kan vara dålig på något man övar varenda kväll? Jag minns när jag var liten. Jag var aldrig rädd för just mörkret, det enda som egentligen skrämde mig med nätterna var skuggorna och tystnaden. Det blir trots allt aldrig riktigt tyst, bara för att alla ljud försvinner. Det är ju då man hör sig själv, och ofta riktigt högt. När jag var liten hade jag svårt att somna för när jag tittade upp i mitt mörka rum såg jag de skrämmande skuggorna från mina fina porslinsdockor, och när jag stängde ögonen så var jag omringad av tankar och frågor - de där frågorna som alla ställer sig själva som barn. Vem är jag? Varför är jag här? Vad har döden för betydelse? Hur stort är universum? Frågor som egentligen inte har några svar, frågor som håller en vaken i flera timmar. Den enda skillnaden på då och nu är egentligen att jag som liten alltid kände att jag hade rätten att väcka mamma för att trösta mig. Eller helt enkelt det faktum att bara för att jag inte kunnat somna sen två timmar så var klockan fortfarande bara elva och mamma var vaken och alltid beredd på att ge mig de svaren jag ville höra och krama om mig.

Nu är inte läggdags längre klockan nio. Mamma och pappa säger inte längre till mig att gå och lägga mig för att klockan blivit för mycket. Jag går inte längre in i vardagsrummet där mamma och pappa är, för att rabbla upp min godnattramsa som jag alltid sa varje kväll. Det började med Godnatt, sen blev det Godnatt, sov gott, sen Godnatt, sov gott, dröm om mig, jag ska drömma om dig och så byggdes den på. Den enda delen av ramsan som verkligen betydde något var den sista frågan: Ingenting händer inatt? De tittade alltid in i mina bruna ögon och sa med sina övertalande, trygga, världsvana och kloka röster: Ingenting händer inatt. Och jag kände mig så trygg och fastän jag fick höra samma svar från dem varenda kväll så tvivlade jag aldrig på deras förmåga att förutspå nattens lugn.

Jag borde inte frukta tystnaden, eller mina egna tankar. Det är bra att tänka efter och reflektera. Jag borde göra det oftare, för annars kommer allt som en tidsinställd bomb när jag ligger där i sängen och timmarna bara sveper förbi. River på naglarna, vrider på fötterna, tittar och blundar, ser vad klockan hunnit bli och drar en djup suck. Tänker över allt jag gjort under dagen, tänker över allt jag ska göra imorgon. Och undrar fortfarande vem jag är och hur universum ständigt kan expandera.

Och nu då?

Den här bloggen har blivit precis vad jag inte ville att den skulle bli. Fast i vardagen, förutsägbar, vad ska vi säga om detta? Inte så mycket. Bloggen ska ju trots allt reflektera mig och jag är rädd att jag inte är fullt lika överraskande som snöstormen utanför mitt fönster.

Det är latheten som spökar i varje hörn.

Och jag behöver våren nu, för mörkret håller mig nere och kylan fryser mitt förstånd. Så vi river på nagelbanden och huttrar åt vädret och låser in oss och sväljer nyckeln. Och jag funderar på hur människor lever sina liv och hur de fungerar; hur allt går ihop.

Sedan kommer jag på att det inte går ihop.

Today is a gift

Ledsen för senast, men vi har väl alla moodswings då och då. Nu har det gått några timmar och jag har tittat på Kung Fu Panda, en sån underbar film. Okej, den är tecknad, so what? Jack Black är med och hela storyn är förövrigt underbar, plus att den är grymt bra gjord. Se den om ni inte redan gjort det, man blir verkligen lycklig av den. Och så säger de massa bra saker, som till exempel:

"Yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is a gift.
That's why they call it the present."

Indeed it is. Idag är en gåva, use it well. Imorgon är ett mysterium. Åh vad jag längtar efter alla kommande år, speciellt de första åren som jag har flyttat hemifrån och bor ensam. Jag ska ha det så mysigt så, bo enkelt och billigt som fattig student och lägga mina få slantar på enkla ting som är lyx i vardagen. Som dyra nattlinnen och lakan. Sen behöver jag inte lägga pengar på så mycket mat, jag klarar mig fint så länge jag trivs med livet. Och det tror jag att jag kommer göra, mycket.

En bland andra

Jag tänker inte påstå att jag är perfekt.

Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, både till det yttre och till mitt inre. Men jag är ändå en sån människa som försöker. Jag försöker verkligen vårda mina relationer, se till att hålla mig uppdaterad, hjälpa när det behövs och så vidare. Och jag antar att mitt problem är att jag inte begär något tillbaka. Jag kräver så gott som ingenting från de omkring mig. Jag förväntar mig inte att folk kommer ringa mig stup i kvarten för att prata om något annat än sig själva, jag litar inte på att bekanta kommer bestämma datum för att ses. Och jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha det såhär, eller om jag vill ha det tvärtom. Jag får nog skylla mig själv lite, för det är ändå en roll som jag på något sätt tar på mig. Jag tror det är för att jag gillar att ha kontrollen, eller bollen på min sida, eller vad man säger.

Människor kan tro att jag är självcentrerad men om sanningen ska fram så är det långt ifrån vad jag egentligen är. Jag gör alltid slutgiltiga val baserat på hur de kommer påverka mig; det erkänner jag. Samtidigt är det min svaghet för att göra andra nöjda som ofta drar in mig i olika situationer. "What we do for ourselves dies with us. What we do for others and the world remains and is immortal." Dessa två meningar, denna tanke, är ständigt i mitt sinne. Det är därför som jag föredrar att dyka upp lika plötsligt för människor som jag sedan försvinner. Hjälpa dem utan att vilja ha något tillbaka. Det stör mig inte ens, bara ibland. Det är därför det är svårt att se mina tankar, höra orden i mitt huvud och se livet ur mitt perspektiv. Jag är inte en komplicerad människa, jag är inte en instängd människa, det kanske låter som det. Jag är nog pratgladare än de flesta, men ofta är orden inget mer än just ... Ord. Och jag föredrar det så.

Människor är individer och flammor i sig, och jag uttrycker mig i kroppspråk, ansiktsuttryck och ord, dans och bilder. Jag är inte ett svårt pussel att lösa, det är bara ingen som försökt. Och det gör mig inget. Det förenklar bara allting, det är inte någon annans jobb att fokusera på mig. Jag gör det bra nog själv, jag gör det nog åt hela världen. Jag är en iakttagare, som en nyfiken flicka bakom en kikare. Ser saker på avstånd, tittar ut på gatan från lägenheten, och ser saker. Människor som tar avstånd, människor som närmar varandra, kärlek och likgiltighet. Och tänker, vem är han? Hur bor hon? Och vill agera. Jag leker inte hjälte, jag är bara nyfiken.

To laugh often and much; to win the respect of intelligent people and the affection of children... to leave the world a better place... to know even one life has breathed easier because you have lived. This is to have succeeded.

- Ralph Waldo Emerson

Och jag begär ingenting från någon. Det finns egentligen bara en sak jag kräver av mina bekanta och det är sanningen. Det enda kravet är att de inte ljuger, för människor som ljuger förstör. De får mig att bråka med mig själv när jag inte ens gjort något fel.
Jag begär inte att man ska tycka om mig, tycka att jag är söt, gilla samma musik som jag eller ha samma värderingar. Jag begär bara att man inte ljuger om man säger att man gör det.

Bones sinking like stones

  När jag blir äldre ska jag härifrån, jag ska verkligen det, om det inte kommer dyka upp något som håller mig kvar såklart. Men för övrigt: Sverige är inget för mig. Allt känns så förbestämt, ingenting går ihop, det är inget land man ska utvecklas i, skolsystemet suger och det är så rysligt kallt på vintrarna. Nothing for me med andra ord.
  Visst är jag glad att jag inte lever i ett fattigt land, men jag blir så himla trött på Sverige ibland. Ja, det är ett bra land att leva i, men allt är så himla lagom på alla sätt. Man får liksom inte stå ut, det ska vara lika för alla och man ska inte få ställa krav på något eller någon, och för att inte glömma hur synd det är om alla.
  Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt med ett prov någon gång är för att vi har dem så sällan, anledningen till att mina vänner blir "stressade" när vi har inlämningar är för att det aldrig ställs några krav på dem. Nu låter det som om jag aldrig klagar på att jag har mycket i skolan, och det är klart att jag gör det - jag är inte perfekt. Och jag vet att det handlar mycket om vad man själv gör det till, men ja: samhället förstör faktiskt människor lite granna, framförallt gör det oss latare än latast. Om man aldrig verkligen behöver kämpa för något eller "think outside the box" så är det klart att man inte orkar lyfta ett finger. En säker framtid är ju trots allt Sveriges motto.
   Själv säger jag som The Strokes: See I'm stuck in a city but I belong in a field

hjärnan hänger inte med

åh idag är jag så himla trött! och igår kväll kände jag mig så ledsen också, vet inte riktigt varför. kanske för att jag aldrig lär mig vissa saker. jag vet inte, jag. fastän jag oftast bara är glad över att jag är som jag är, lättsinnad och har lätt för att avsluta och starta kapitel i mitt liv, så är det nog dags att inse att vissa grejer inte försvinner ur världen bara för att jag säger "aldrig igen". vissa saker man säger, vissa saker man klantar sig med, de sätter spår i andra människor. och när jag väl börjar tänka på sånt här så blir det en som mörk labyrint utan utväg. jag springer bara djupare och djupare in och det blir mörkare och mörkare och jag fastnar i snåren och river upp sår och den enda som inte kan följa mina fotspår tillbaka är jag själv. den enda som inte ser, det är jag. och jag blir så trött på att klanta mig på samma saker om och om igen. nu låter det som jag gjort något allvarligt, och det har jag inte så ni behöver inte oroa er. jag har väl bara gjort sånt som andra gör så ofta att de tror det är okej. men jag är inte sån. jag bryr mig så himla mycket om hur andra påverkas, så när jag gör minsta lilla moralfel så får jag så dåligt samvete. så, var tvungen att avreagera mig lite ... ska åka hemifrån om 50 minuter, har nämligen idrottslektion i brommahallarna. nu ska jag dricka en kopp kaffe och be till de högre makterna att jag piggnar till. Puss

na na na na naah

jag är konstig. vill nästan att helgen ska vara över nu så det blir skola igen, fråga mig inte varför... har funderar på olika anledningar dock. vad tror ni?

1. jag är för en gångs skull motiverad!!!!!! var den motivationen gömt sig under november/december, är dock en annan fråga.
2. skola > sitta i klassrummet > träffa min sköna NV1A-klass.
3. vårat nya schema är trés magnifique.
   
4. jag får SATS-abstinens, där tränar jag nämligen bara på vardagar med sällskap av några tjejer från klassen.
5. eller så är det något jag tvingar mig själv till endast pga. dåligt samvete över att jag uppdaterade mig inför vårterminen på akademibokhandeln för nästan 300 kronor idag. mamma och pappa, jag ska aldrig mer slarva bort mitt pennskrin. men 5-ämnesblocket behövde jag faktiskt i vilket fall.

hur som helst så skäms jag över mitt dåliga VG i Matematik A, ett ämne jag egentligen har lätt för. vad ska man säga .. att må skit på nationella provet och få ett G (!!!!) är väl inte det bästa om man siktar mot högsta betyg (tvärtom väldigt irriterande eftersom jag har haft MVG eller VG+ på så gott som alla andra matteprov under hösten ... om jag hade fått ett VG på nationella skulle jag säkert fått MVG i slutbetyg. fan). att jag även bara fick VG i Samhällskunskap A är ofattbart. därför är jag helt inställd på att få MVG i vårens samtliga kurser.

den här våren går verkligen under temat "perfektion" känner jag, det är nog inte alldeles för bra för hjärta eller hjärna. men har man gett sig in i leken får man leken tåla. den här våren ska jag plugga minst 1 timme varje vardag, sova minst 7½ timma varje natt, träna minst 4 timmar i veckan, få vg+/mvg på allt i skolan och vara allmänt snygg. ska lyckas med allt på samma gång ha ha. något säger mig att denna plan kommer sluta upp med ett stort missnöje och massa halvfärdiga mål. ja, ja, den dagen den sorgen. XOXO

beslutsångest

jag tror att jag, helt ärligt, lider av lätt beslutsångest. jag kan verkligen få beslutsångest gällande allting. när jag står på ica och ska köpa middag, kan jag stå i 20 minuter och tänka "kycklingsallad.. eller kräftstjärtssallad..." eller som när jag var på akademibokhandeln idag och skulle köpa skolgrejer: "ska jag ha det här pennskrinet eller det här?" och nu slutligen ikväll när jag sitter här och tänker "ska jag vara ensam hemma och uttråkad i två timmar ungefär tills mamma och pappa kommer hem ... eller ska jag dra på någon fest ... eller ska jag bjuda in mig hem till någon på filmkväll ...?" haha, jaaaa. det börjar bli lite smått av ett problem alltså. det är lite som om jag inte kan ta tag i något själv, utan människor måste bestämma åt mig. NOT GOOD!!

om att spela Du

bara för att man säger något högt, eller skriver det på ett papper, så är det inte sanning. man måste vara sann mot sig själv innan man kan vara sann mot andra, och om du lovar någon nånting så kommer det aldrig få varken innebörd eller allvar om du inte även lovar dig själv detta. det är därför du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan; acceptera dig själv och du kommer automatiskt bli en bättre människa. utforska livet och vad du brinner för: om du inte vet vem du är, hur ska någon annan kunna lära känna dig? om du spelar en roll i ditt liv som inte är du, så kommer du aldrig få din äkta själsfrände, utan endast någon som föll för din roll. så ta klivet, visa vem du är och riskera allt. du kan förlora allt, men du kan också vinna allt. det kanske kommer göra ont att blotta dig, men vad som sårar mer? att få någon annan att blotta sig inför den person de trott varit du (och att, återigen, tröttna på sig själv och känna hjälplöshet över att man förutom sig själv lyckats skada någon annan)

For what it's worth, it's never too late to be whoever you want to be. There's no time limit ... Start whenever you want ... You can change or stay the same. There are no rules to this thing. We can make the best or the worst of it. I hope you make the best of it. I hope you see things that startle you. I hope you feel things you've never felt before. I hope you meet people with a different point of view. I hope you live a life that you're proud of and if you find that you're not, I hope you have the strength to start all over again.
Brad Pitt i The Curious Case of Benjamin Button

the seasons have changed and so have we

ingen bloggtorka idag inte, i guess. jag tar väl igen för gårdagen, antar jag. hmm, inatt låg jag som vanligt sömnlös och tänkte lite. på typ.. tonåren, uppväxt och allt vad ungdomen innebär i åldern 13-17 (kanske efter också, men dit har jag ju inte kommit än så det kan jag inte lova). saker man gör fast man inte vill, saker man gör för att man så gärna vill, saker man vill men inte vågar, saker man vill testa, allt man säger och gör som formar inte bara ens omgivning utan också en själv. alla gånger man gråtit för att man vill något så hjärtligt, men detta något känts så långt bort. nästa dag alldeles för nära. en vecka senare som om alla tårar fälldes för ett år sedan. alla frågor man ställer sig själv varje dag, vad vill jag egentligen? alla gånger man sökt efter någon fast man egentligen bara velat hitta sig själv. alla vänner man hunnit avverka under åren, och hur många av dessa som fortfarande betyder något. alla nya områden i livet som funnits att undersöka (och samtidigt som dessa; alla tankar som var osams och trängdes i ens hjärna, alla frågor om sig själv och osäkerheten samt ovissheten om hur allt varit, hur allt är, hur allt kommer bli och hur jag borde agera). som när man var tretton och såg en kompis röka för första gången. eller när man var fjorton och alkohol plötsligt skulle vara en självklarhet. eller när man var femton och ville ha närhet. eller när man äntligen fyllde sexton och tänkte att shit, är det slut med alla överraskningar nu? för att senare upptäcka att nej. det här är bara början. och det gör mig inget. för ett liv utan överraskningar är inget liv; man lär sig inget, man utvecklas inte och framförallt lever man inte. det är just därför som imorgon spelar så stor roll. för att du kommer överraskas imorgon. positivt eller negativt, det spelar egentligen ingen roll. det är likadant för alla och det är en del av livet ... det ÄR livet.

weekend som sagt

åouuhh den här dagen blir bara sämre och sämre. klockan är inte ens 21.00 och jag känner mig som världens sämsta, typ. men då kan det väl bara bli bättre, eh? hur som helst: måndag är min börja-om dag. medan andra ser tolvslaget på nyår som sin aha-upplevelse så är den kommande måndagen min. på måndag ska jag nämligen träna på sats igen, för första gången på en månad (jultjock) och dessutom inleds vårterminen på måndag!! den här terminen ska bli såå bra, har jag bestämt. på vardagarna ska jag gå i skolan, plugga och dricka te med kompisar och framåt våren sitta på uteserveringar med läxan i handen. på nätterna ska jag sova, vilket jag inte gjort hittills. på fredagarna ska jag på fest och på lördag ska jag på filmkväll eller tvärtom. på söndagar ska jag plugga och städa. så ska det vara. och jag ska träna måndagar, onsdagar och fredagar som jag gjorde under november och halva december. ja, när jag går ut ettan i juni så borde jag, rättning, SKA jag, ha mvg i de kurserna vi då läst klart. förutom samhällskunskap a för jag fick bara vg i den kursen (whyyyy..) och matematik a får vi se om det blir vg eller mvg. men vårens kurser, dvs matte b, biologi a och svenska a borde jag faktiskt klara mvg i. och spanska steg 3 samt idrott och hälsa a är ju inte heller svårt. så det ska regna bra betyg över mig i juni. utöver detta ska jag ha sparat mucho dinero (pengar) och jag ska ha upprätthållit träning 3 ggr/veckan kombinerat med lite hälsosammare matvanor ... allt för att vara fit4fight inför sommaren 2009, både psykiskt och fysiskt. fyfan. för första gången ska allt ovanför inte endast vara ord nedskrivna på en blogg (fastän bara det är ett framsteg) utan även något som faktiskt ska vara JAG in a couple of months. SÅ DET SÅ!!

om livet, människor och eld

åh, ibland kan musik vara så vacker. och så meningsfull, så avslappnande, så drömmande, så mystisk... det finns ju olika typer av musik, för alla olika smaker. men det finns en viss typ av musik som de flesta nog gillar, det finns några stycken som antagligen berör vem som helst. jag tror att vissa klassiska stycken är alla människors gemensamma nämnare. tänk att några enkla toner kan beröra en människa lika mycket som de starkaste känslorna man upplever i livet: sorg, kärlek, saknad, lycka... jag tycker det är så fantastiskt att musik kan beröra så mycket.
jag vet att det finns människor som knappt lyssnar på musik överhuvudtaget och till er vill jag bara säga att det borde ni verkligen göra. jag vet också att det finns människor som begränsar sig endast till en enda typ av musik och till er vill jag säga: gör inte det. det finns så himla mycket vackert att lyssna på, det finns så många instrument, så många vackra toner, så många kulturer från olika länder.. själv lyssnar jag på så gott som vadsomhelst: indie, rock, pop, punkrock, hiphop, klassiskt. det finns något inom varje genre som jag brinner för, något som passar mig. och jag tycker verkligen att det är så man ska leva sitt liv: öppet, se till att testa det mesta för att hitta vad man verkligen brinner för.
man ska aldrig glömma att det finns så otroligt många möjligheter, att man verkligen inte måste leva sitt liv på ett enda sätt och glömma alla andra sätt. det kan vara så fruktansvärt lätt att stänga in sig i något som man inte trivs i; något man bara vill ut ur. samtidigt är det så väldigt svårt att sedan hitta vägen ur situationen man hamnat i.. men det går. allt är möjligt. man får aldrig glömma det.
och som sagt, musik är vackert. och jag vet inte varför jag skriver allt det här som ingen ändå kommer läsa ... jag lyssnar på så himla vacker musik, jag tänker på människor och mänskligheten och jag gråter. för att allt är så vackert, för att allt är så fult, för att alla är så olika och ändå så lika. för att jag sitter här på den här planeten och får lyssna på den här underbara musiken och för att jag får vara den jag är. den här otroligt töntiga, energiska, glada, ibland smått manodepressiva, fulsnygga eleonor som bara är JAG och ingen annan. jag gråter (glädjetårar!) för att jag får uttrycka mig med vilka ord jag vill, för att jag får tycka om vad jag vill, för att jag har hela livet framför mig och har möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv, bara jag faktiskt VILL något. det är inte alla som får det. inte alla som kan.

lyssna på det här. det här är något av det vackraste jag vet. det är alltså en åttaårig flicka som spelar Chopin så att jag börjar gråta... jag vet, jag vet, hon kanske är tvingad av sina föräldrar och jag vet inte vad. men jag bryr mig verkligen inte. för hon spelar FAKTISKT med känsla och ja, nu sitter jag här och gråter. (Nocturne #20 C-sharp minor, Chopin)



eller detta. just videoklippet som jag valt att visa för er här, är ur filmen "The Pianist" vilket för övrigt antagligen är en av de bästa filmer jag någonsin sett, kanske till och med den bästa. den måste ni se om ni inte gjort det! (Ballade No.1 G-minor, också Chopin)


som avslut, några fina ord citerade ur Koppången, en dikt som senare tonsatts.
"Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här"

ta hand om er allihopa.

2008

jag är så sjukt trött på det här året. 2009 känns mycket mer lockande. tänkte först dra en detaljerad överblick på hur mitt år varit... men bestämde mig för att låta bli. kan ju dock säga att det här året varit det med starkaste kontraster någonsin. jag har mått helt sinnessjukt dåligt de dagar jag känt mig svag och värdelös, samtidigt har jag har varit så otroligt lycklig och exalterad andra dagar.

men några saker jag aldrig kommer glömma:
1:a mars: man kan säga detaljerat vad som hände vid denna dag om man vill. men jag väljer att säga att det var dagen jag bestämde mig för att aldrig mer göra någonting för någon annans skull.
20-29:e mars: japanresan med familjen och hedvig (en av mina närmsta vänner)
5:e juni: jag gick ut nionde klass. aldrig varit med om en sån lättnad.
19:e juli: på fest, natten till min födelsedag, med sophie, rebecca och frida.
18:e augusti: började jensen norra.
6:e november: farfar dog.

sen har det hänt massor av småsaker som kanske är värda att nämna?
varit på lanzarote under höstlovet. festat varje helg 5 veckor i rad (det är mycket för mig, haha). haft mysiga sommarkvällar på uteserveringar. varit på landet med min familj och haft det mysigt. slutat på handbollen, efter 7 år som trogen westermalmare. sorgligt men rätt beslut av mig. fick ett nytt rum som jag absolutely älskar. hi hi.

vad ska jag göra nästa år?
jag skaskaska planera skolarbetet mycket, mycket bättre. se till att verkligen sikta mot mvg i alla kurser. jag ska fortsätta träna 3 gånger i veckan på sats. beach 2009 here i come? jag ska se till att få tag på en systemkamera! får väl önska mig den i födelsedagspresent så får vi se. jag ska lära mig ta bättre hand om mina pengar. sluta småköpa kaffe hit och dit. "många bäckar små..". jag ska inte sova mindre än åtta timmar på vardagar! jag ska sluta vara så lat.


jag saknar det där landet varje dag.