Time

Sitter här och filosoferar, ni vet, jag är ju ganska bra på det. Bläddrar genom mitt bilddagbokskonto som jag haft sen sommaren 2005. Fyra år av mitt liv, de fyra antagligen viktigaste åren för min personliga utveckling, finns samlade i form av bilder och text på en hemsida. Och det är riktigt intressant att titta på bilderna. Och nostalgiskt. Och tiden går så jävla fort. Snart sitter man väl här, femti bast gammal och önskar att man var ung igen... Usch. Det gäller verkligen att njuta av här och nu, och tro mig, det gör jag.

Önskar att jag kunde vara mer personlig här just nu faktiskt, eller ja, länge har jag önskat det. Men bloggen är ju till för alla, so I won't go that deep. Då är det bra att ha ett dokument på datorn där man kan skriva ner allt man vill säga och exakt som man vill ha det sagt.

Juli 2008.

The world in black and white

Det finns ingen att lita på. Ingen axel att vila sitt huvud mot. Inga öron som alltid kommer lyssna, inga fingrar som kommer slå ditt nummer varje kväll, inga ögon som aldrig kommer frukta ett möte med dina. Ingen som kommer ställa in sina andra planer för dig. Ingen som bryr sig om vad du gjorde häromdagen eller hur du mår för tillfället, inte ens var du köpt dina skor. Det finns ingen som kommer anstränga sig för dig, ingen som inte tar dig för givet. Och fastän du alltid kommer fram till samma slutsats så gör det lika ont och är lika svårt att inse, varje jävla gång.

It's always too good to be true.

om Självhat

När jag gick upp för ungefär en timme sen såg jag att det var solsken ute. Följaktligen blev det frukost på balkongen och lite solning, och jag kan nu glatt konstatera att mina fräknar är tillbaka!
Jag kommer ihåg alla år som jag hade komplex för mina fräknar. Sjukt. Idag älskar jag dem. Har ni tänkt på vilket jävla slös på tid det är att ha komplex för saker på ens kropp? Men ändå går det inte att slippa undan, man spenderar så mycket tid med att söka fel, så mycket slös på tid. Och man höjer ribban hela tiden, man blir aldrig nöjd. Varje mål utvecklas till ett delmål och man hamnar i krig med sig själv, man lär sig att ogilla sig själv. Det är så tragiskt... Och ändå oundvikligt. Finns det någon som anser sig själv vara perfekt?

Man måste försöka inse att det är lönlöst att definiera sitt utseende om man ändå inte kan definiera sin personlighet och vad som gör en lycklig. För i slutändan är det allt som räknas...

Det spelar ingen roll om du går ner 10 kilo eller om du går upp 10 kilo, för ingen kommer minnas dig som den jättesmala eller den mulliga. De kommer bara minnas dig för vem du var mot dem. Vilken plats du hade i deras liv. Om du någon gång hjälpte dem när de mådde dåligt. Om du kunde få dem att skratta. Om du var en av de detaljer som gjorde det lite lättare för dem att gå upp på morgonen. Om du kunde få dem att somna med den trygga vetskapen om att de aldrig var ensamma.

Jag vet att det är ironiskt att jag sitter och skriver det här, för jag kan ju lätt säga att jag inte lever som jag lär. Men det är en annan historia, för det här handlar inte om mig. Det handlar om den majoritet tjejer och killar som lägger ned alldeles för mycket tid på att hata sig själva. Det handlar om onda cirklar.

Att missa så mycket som man kan uppskatta som vackert,
för att man väljer att fokusera på allt man anser vara fult.

Why is it always you and never me?

Du bara tar och tar, men ger ingenting
och för Dig rinner blodet i mina ådror,
för Dig pumpar mitt hjärta,
endast för Dig släpper jag allt annat.

Du vet att jag skulle göra vadsomhelst för Dig:
ta smärtan för att ge Dig glädjen

Och det är min svaga punkt
och Du vet om det
och Du bara tar och tar

Utnyttjar

jag kan inte hindra det
jag vill inte hindra det
är så rädd att förlora Dig
för upptagen av att hålla oss vid liv
för att märka att Du stjäl min energi
utan att ge den tillbaka

Du tar och tar och det enda Du lämnar
det är förvirring i mitt hjärta,
frågor i min hjärna,
mållöshet i min mun,
och kramp i alla muskler

Sånt där man bara tänker och inte borde uttrycka med ord

Vill bara känna fötterna mot jorden och känna mig hemma, men faktum är att en sån som jag inte hör hemma någonstans. Ni kan kalla mig något för att få min uppmärksamhet men jag har inget namn och den jag ser i spegeln vet jag inte ens vem det är. Jag vet inte vad jag drömmer om, jag vet bara att jag drömmer, och det gör jag för ofta, missar livet. Jag tröttnar snabbt, jag ser bara detaljer och missar alltid helheten. Letar alltid fel, och tror det värsta. Klarar inte av att sitta inomhus för länge, kan inte fokusera på en film, kan inte ha en bästa vän, skulle aldrig kunna ha ett förhållande och tillhör inget tjejgäng. Jag vet inte vem eller vad jag är, jag vet bara vad jag inte är. Jag är tyst men pratglad, glad men ledsen, ensam men social, ful och vacker. Så är det. Jag vet inte var jag kommer vara om tio år, än mindre om tjugo. Jag har så bråttom med att se allt, höra allt, träffa alla och vara överallt, jag är rädd att jag kommer hinna med så lite. Jag vet inte var jag ska börja, vet inte var jag ska hamna, vet ingenting. Känner mig oftast som en främling, känner att jag inte tillhör, att jag är någon annan. Och jag kan se bak i tiden lika dåligt som jag kan se framåt. Ser inte så mycket alls. Ser bara när jag blundar och drömmer. Längtar efter stabilitet men är rädd när det står stilla. Fruktar vardagen samtidigt som jag älskar den. Är rädd för att "bara vara" samtidigt som det i sin enkelhet kan vara det finaste som finns. Vill lämna fotspår i varje hörn men försvinna lika diskret som jag kom. Bara påverka, inte ifrågasättas. Hjälpa, inte bli hjälpt. Inte möta blickar, inte utbyta ord som betyder något, inte vara tung och svår. Vill bara vara lättsam, ge några kloka ord och promenera i en storstad, bland tusen andra. Jag kan verkligen inte definera mig själv, är det detta som de kallar tonårskris? För jag känner mig så jävla vilse hela tiden.

Vinternätter

Det är något alldeles speciellt med att åka hem sent på vardagar. Speciellt i februari månad. Nicole och jag hade varit hemma hos Mika och tittat på film, och vid halv ett lämnade vi lägenheten och promenerade ned till Odenplan. Jag konstaterade att Gustav Vasa-kyrkan såg ståtlig ut: upplyst av snön och som ett inklippt palats mot den nattsvarta himlen. Och så stilla. Jag, som annars älskar rörelse, kunde nog stått och bara tittat upp mot kyrkans klocka i flera minuter. Vad som egentligen fick mig att fortsätta gå var den hiskeliga kylan; den verkade inte ens komma utifrån, tycktes inte vara en abiotisk faktor. Det var istället som om den hade planterats i min ryggmärg och brett ut sig i varje cell; som om det var jag som var kall i en ljummen värld.
På Odenplan finns det en tunnelbanenedgång, några bussholmsplatser och för tillfället en stor snöhög. Nicole tog tag i min arm och vi rusade upp på toppen av snöhögen, och jag vet inte hur hon upplevde det men jag kan säga att det var en fin känsla. Runt omkring oss existerade endast den lugna vinternatten; fotstegen från en ung kvinna på väg mot tunnelbanan, ett ljud av en bil som sakta körde förbi, trafikljusens klapprande och den mäktiga kyrkan. Kyrkan som man stressat åker förbi med buss fyra på skoldagarna utan att ens lägga märke till.
Vi begav oss ned i tunnelbanan där de, för oss, vardagliga självklarheterna togs omhand med stor omsorg. En man bytte affisch, en annan våttorkade golvet och nere på perrongen så stod en tredje man i en stege och putsade skärmen som visade "19 Hässelby strand 4 minuter". Vi promenerade mot den andra änden av perrongen och så småningom kom tåget sakta mot samma ände av perrongen. Vagnarna var så gott som tomma och allt tycktes gå så sakta, så noggrannt och så sakta. Det var nattens näst sista tåg, och på Fridhemsplan gick jag av. På gatunivå stod sex ordningsvakter prydligt iklädda röda uniformer och talade om något som jag inte hörde vad det var.
Jag gick ut på gatan och på vägen till porten passerade jag snöklädda trädkronor och klumpiga snödrivor. Och allt var så stilla, så fint och stilla. Samtidigt som jag kände smått obehag över min situation, ensam 16årig flicka ute i mörkret, så kände jag ett stort välbehag.

Jag som brukar älska storstadspulsen njöt av lugnet. Drog in ett djupt andetag av den rena vinterluften och såg trafikljusen ge grönt ljus till en vind som svepte förbi obemärkt. Satte nyckeln i låset och vred om och tog med mig mina reflektioner hem. Detaljer som man aldrig tänker på, saker man aldrig ser och dofter man aldrig känner.

Jag släckte lamporna, vinklade persiennerna och drog täcke över huvud. Och på något vis hade kylans växt inuti mig dött och istället blomstrade värmen. Jag blundade och föll ned i kaninhålet.

You're frozen when your heart's not open

Sitter och dricker mitt älskade chaite och känner hur min vinterbleka kropp hettas upp inifrån. Håren på mina armar lägger sig, jag känner en förnöjsamhet sprida sig längs knotorna ända från bäcken till nacke och min sömniga mun breder ut sig till ett leende. Tittar på termometern, ryser till, minus sex grader utomhus. Men jag sitter här inne och dricker mitt te och trivs i ett rum fullt av elektriskt framkallad värme. Konstgjord värme, som egentligen inte skulle kännas av alls om det inte vore för att jag dessutom har kärlek och tillgivenhet i mitt liv. God bless.

Det är de stilla stunderna
som du ska leva på.
I kväll har intet skett
men något sker ändå.
En fågel och ett vårregn
har sjungit dig en sång.
Tag med den
den kan hjälpa dig en gång.
- Okänd

vattenspegel

smälter hett te och februaridrömmar och
ler åt det som skulle kunna vara
fast jag vet att jag inte borde se ner på det som är
jag kan inte hjälpa att fly undan den tickande klockan
och tänka mig framtiden så ljuv och sjutton år här
och jag längtar till ljumma sommarnätter och avslagen cider
och vill veta hur du smakar
fastän jag vet att du är långt ifrån en dröm
så kan jag inte släppa tanken om det
och jag vet inte om det är
du
eller
om det är vad jag
vill
att du ska vara
som värmer mitt bröst och skyddar mig från regnet
och egentligen
så spelar det ingen roll

om Framtiden

jag har bitit ner alla mina naglar och
jag har rivit och rivit på nagelbanden och
jag har gått i cirklar och mina fotspår blir djupare och djupare
och jag har sett repriser, talat av vana, och
jag har varit förutsägbar

vad har det gjort för nytta?
har jag varit
säker? beredd?
har jag varit klok?
har det gjort livet enklare?

nej.
och precis som kvinnan sade i filmen jag såg
så finns det många sätt man kan dö på.
det svåra är att välja hur man vill leva.

och jag är inte övertygad om att det rätta sättet är att
följa banan
då har man ju redan levt allt i tankarna (och i kalendern)
då finns det inga överraskningar utan endast förväntningar
och då jävlar!
om något inte går som tänkt

nej,
att leva ett sådant liv
(som man redan hunnit Dö ifrån i tankarna)
det är inget att sträva efter

jag nöjer mig med att titta ut genom fönstret och se
de Stora människorna
samt titta in i fönster från gatan och se
den Lilla människan
och reflektera och drömma och tro
iaktta och lyssna och läsa
och testa allt
och bara hitta det jag brinner för

så att jag en dag när jag är nittio
kan sitta vid min vedugn i Norrland
(eller vid en sjö i Afrika, eller vid Eiffeltornet i Paris)
och känna att just här där jag landat hör jag hemma
och det kan inte finnas något bättre ställe för mig

och
varför?

därför att jag hamnade där efter
upplevelser
kärlek
hat
glädje
och ilska

därför att jag fördes dit av mig själv under alla år
inte av den jag en gång varit
inte av den de ville att jag skulle vara

utan av den låga som brunnit inom mig hela tiden
(det sinne som visualiserat drömmar i min hjärna)
det enda som är vaket när jag sover
och det enda som kommer att leva när jag dött

glädjen i vardagen

photo: shawnisabelle

att gå förbi ett barn på runt sex års ålder med rosiga kinder som går handihand med sin mormor eller morfar. att se ett gammalt, gammalt par på bussen som håller varandra i händerna. att vakna av att solen lyser upp rummet. att lyssna på riktigt vackert pianospel. att få en kram. att få ögonkontakt. att dricka ett glas iskall mjölk när man är riktigt törstig. att se riktigt stora snöflingor sakta falla ned mot marken. att se trafikljusen reflekteras i gatan när det regnar. att äta frukost. att se på folket på gatorna och undra hur deras liv ser ut. det är sånt här man ska uppskatta, för oavsett om du tror att du bryr dig mest om vad du fick för betyg på matteprovet, eller om du köpte den där fina klänningen, så är det såna här saker som du alltid kommer bära på, såna här saker som alltid kommer vara dig närmast.

små detaljer som när människor pratar med varandra på vintern. det är minusgrader, och värmen vi alla har inom oss kommer ut i gasform. det är då man ser att vi alla har glöden inom oss. det är nu på vintern som man ser hur bräckliga människor kan vara. men inte ens nu, när vi visar oss som svagast, så låter vi människor se under ytan. inte ens nu låter vi någon tränga sig fram och faktiskt få höra sanningen. varför?

"it's the sense of touch. in any real city, you walk, you know? you brush past people, people bump into you. in LA nobody touches you. we're always behind this metal and glass. i think we miss that touch so much that we crash into eachother, just so we can feel something."
- en av de bästa filmerna någonsin: Crash

om Fallande löv

det värsta jag vet?

att se människor falla ihop. att höra klockan ticka samtidigt som de bara ger upp mer och mer. att se vackra individer tro att de är fula monster. att höra klipska människor påstå att de är idioter. att se briljanta människor gå till spillo. det absolut värsta jag vet, är att se människor bryta ned sig själva. jag vill bara ta tag i dem, titta dem rakt in i ögonen och utan att säga något få dem att känna att de ÄR värda något. massor. för många. och att det finns så himla mycket de kan åstadkomma i livet, om de bara tror på sig själva.

och jag känner sån hjälplöshet. jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra, jag vet ju ändå innerst inne att vad jag än säger och gör så kommer det antagligen inte hjälpa. för den enda som kan hjälpa dessa självhatande människor är de själva, de måste på något sätt ta sig i kragen och inse att de fan är bra människor. det enda jag kan göra är att visa mitt stöd, att jag finns där och lyssnar. men det är inte tillräckligt. och jag hatar det.

varför är det alltid så att det är de
vackraste, smartaste, finaste och underbaraste
människorna som tror de är så himla dåliga?
de som egentligen har mest talang av alla.

jag önskar bara att jag kunde visa er hur fina ni är. det här tillägnas några av mina vänner, några bekanta, några som kanske inte tror att jag har dem i åtanke, och alla ni andra som jag inte känner men som är fina.

om Januari

Jag har svårt att bestämma mig för om det var din halva som gjorde mig hel eller om du fick mig att tro att jag hade den där andra halvan själv. I vilket fall så lyckades du, jag vet inte hur, men du fick mig att känna mig bra; som att jag faktiskt var en unik individ, någon som hade ett värde, någon som var helt okej som hon var (fast det inte ens var jag?). Höjden av egoism? Svar ja. Det kan spöka i hjärnan när man har tvivel om sig själv, när man är svag som ett löv så blåser man lätt med vindarna. Det är som vackra snöflingor som sakta faller för att sedan smälta mot en varm handflata. Trots allt, så hjälpte du mig faktiskt att bli lite varmare, fastän jag tror att jag kan ha kylt ner dig mer än jag borde gjort. Tack, och förlåt.

the seasons have changed and so have we

ingen bloggtorka idag inte, i guess. jag tar väl igen för gårdagen, antar jag. hmm, inatt låg jag som vanligt sömnlös och tänkte lite. på typ.. tonåren, uppväxt och allt vad ungdomen innebär i åldern 13-17 (kanske efter också, men dit har jag ju inte kommit än så det kan jag inte lova). saker man gör fast man inte vill, saker man gör för att man så gärna vill, saker man vill men inte vågar, saker man vill testa, allt man säger och gör som formar inte bara ens omgivning utan också en själv. alla gånger man gråtit för att man vill något så hjärtligt, men detta något känts så långt bort. nästa dag alldeles för nära. en vecka senare som om alla tårar fälldes för ett år sedan. alla frågor man ställer sig själv varje dag, vad vill jag egentligen? alla gånger man sökt efter någon fast man egentligen bara velat hitta sig själv. alla vänner man hunnit avverka under åren, och hur många av dessa som fortfarande betyder något. alla nya områden i livet som funnits att undersöka (och samtidigt som dessa; alla tankar som var osams och trängdes i ens hjärna, alla frågor om sig själv och osäkerheten samt ovissheten om hur allt varit, hur allt är, hur allt kommer bli och hur jag borde agera). som när man var tretton och såg en kompis röka för första gången. eller när man var fjorton och alkohol plötsligt skulle vara en självklarhet. eller när man var femton och ville ha närhet. eller när man äntligen fyllde sexton och tänkte att shit, är det slut med alla överraskningar nu? för att senare upptäcka att nej. det här är bara början. och det gör mig inget. för ett liv utan överraskningar är inget liv; man lär sig inget, man utvecklas inte och framförallt lever man inte. det är just därför som imorgon spelar så stor roll. för att du kommer överraskas imorgon. positivt eller negativt, det spelar egentligen ingen roll. det är likadant för alla och det är en del av livet ... det ÄR livet.

färger i en vind

jag tror jag har ett ganska lustigt sätt att se livet på. det är rätt så oseriöst, väldigt drömskt, och surrealistiskt. förstår ni vad jag menar när jag säger att jag ser livet som .. en film? jag kan vakna upp på morgonen i min säng och känna att jag är huvudpersonen i min egna film, där allt är möjligt. jo tack, jag vet, det låter (och är) extremt töntigt men så är det i alla fall. jag iakttar inte vardagliga ting med mina mänskliga ögon utan ser dem mer som konstverk med kontraster och starka färger. jag kan liksom sitta på tunnelbanan på väg till skolan och iaktta människor och fundera vilka roller de har i min film (och sina filmer) samtidigt som jag lyssnar på mitt soundtrack på min ipod.


som sagt: ett väldigt, väldigt, fånigt sätt att se livet på. det är inte alls seriöst, vilket kanske inte alltid är så fördelaktigt. samtidigt måste jag dock tillägga att det är ett lättsamt sätt att se livet på, vilket oftast är positivt. det roliga med mig är att jag kan tänka tillbaka på (extremt dumma) saker jag gjort och då istället för att ångra mig som en normal människa, så känner jag inte ens att det var Jag som gjorde det där. det känns för avlägset. samtidigt som jag är samma person genom allt så känns det ändå som jag är en annorlunda människa för varje dag som går. misstag i mitt liv stör mig inte. de retar mig, jag kan tänka att jag lika gärna låtit bli. men de stör mig inte. de är bara som färger och kontraster och olika scener i en film.


vill tillägga att jag inte kategoriserar min film överhuvudtaget. det är det som är det underbara. jag vill samla alla möjliga olika genrer i den, och så vill jag även leva mitt liv. fritt, sökande, upplevande.


"För vilken färg vi än har på vår kind
Måste sjunga högt med bergens alla röster
Måste måla allt med färger i en vind
Du kan äga jorden här
Den får liv först när du lär dig
Att se att det finns färger i en vind"
- Pocahontas


with these words written, i think it's time for sleep.

om att känna sig levande

vet ni hur jag tror att man känner sig levande?
inte genom att umgås med människor
inte genom att lyssna på musik
inte genom att vara på fest

allt detta är bara sätt att fördriva tiden
att slösa tiden på

gör man detta utan känsla, utan syfte, utan mening,
då förblir det ett slös på tid.

jag tror att man lever först när man utmanar sig själv
när man siktar sig mot drömmar
när man saknar något i livet
och
måste kämpa

utan motivering finns det inget att leva för:
det är först när du har allt som du förstår att du inte har någonting

tankar: den 21 december

vad ska man säga? göra? tänka?
inget syfte, ingen mening, helt nollställd
solen gick ned för länge sen och jag sitter kvar i mörkret och fryser
när man andas av vana, det finns inget att jaga längre
jag vet inte jag ...

15:42 och en promenad i den friska luften säger mig följande
det finns bara ett enda syfte. att skapa sig ett eget syfte.
en egen anledning. och det är den enda befintliga anledningen till allt.
Vad är min?

Någonstans i allt snörvlande, hostande och bland röda näsor
så hittar man oskyldigheten bland människor
beroendet av varandra och barnsligheten som vi aldrig förlorar
jag vill ta hand om dig, men jag vågar inte
jag vill att du ska ta hand om mig, men jag vågar inte be om det

så är det när man lägger penna på papper
och ristar in sanningen
man blottar inte bara sig själv utan också omvärlden och
man ber om förlåtelse och förstående

Varför är det svårt att ge?
Varför är det svårare att ta emot?