färger i en vind

jag tror jag har ett ganska lustigt sätt att se livet på. det är rätt så oseriöst, väldigt drömskt, och surrealistiskt. förstår ni vad jag menar när jag säger att jag ser livet som .. en film? jag kan vakna upp på morgonen i min säng och känna att jag är huvudpersonen i min egna film, där allt är möjligt. jo tack, jag vet, det låter (och är) extremt töntigt men så är det i alla fall. jag iakttar inte vardagliga ting med mina mänskliga ögon utan ser dem mer som konstverk med kontraster och starka färger. jag kan liksom sitta på tunnelbanan på väg till skolan och iaktta människor och fundera vilka roller de har i min film (och sina filmer) samtidigt som jag lyssnar på mitt soundtrack på min ipod.


som sagt: ett väldigt, väldigt, fånigt sätt att se livet på. det är inte alls seriöst, vilket kanske inte alltid är så fördelaktigt. samtidigt måste jag dock tillägga att det är ett lättsamt sätt att se livet på, vilket oftast är positivt. det roliga med mig är att jag kan tänka tillbaka på (extremt dumma) saker jag gjort och då istället för att ångra mig som en normal människa, så känner jag inte ens att det var Jag som gjorde det där. det känns för avlägset. samtidigt som jag är samma person genom allt så känns det ändå som jag är en annorlunda människa för varje dag som går. misstag i mitt liv stör mig inte. de retar mig, jag kan tänka att jag lika gärna låtit bli. men de stör mig inte. de är bara som färger och kontraster och olika scener i en film.


vill tillägga att jag inte kategoriserar min film överhuvudtaget. det är det som är det underbara. jag vill samla alla möjliga olika genrer i den, och så vill jag även leva mitt liv. fritt, sökande, upplevande.


"För vilken färg vi än har på vår kind
Måste sjunga högt med bergens alla röster
Måste måla allt med färger i en vind
Du kan äga jorden här
Den får liv först när du lär dig
Att se att det finns färger i en vind"
- Pocahontas


with these words written, i think it's time for sleep.