För jag var 17 år (jaja, om en månad...)

Det är så lustigt det här med tonåren. Ena sekunden mår man verkligen skit och känner sig så sjukt ensam och missförstådd, missanpassad och bara ... F-E-L. Och alla säger att det går över, alla känner såhär, etefuckingcetera. Men det hjälper inte, såklart. För när man känner sådär så tror man ju som sagt att man är den enda! Men sen andra sekunden så känner man sig så jävla glad av någon konstig anledning (hiiiigh on liiiife).
Som just nu för mig, jag känner mig så sjukt taggad på livet just precis nu! Mina bästa år är fan nu, jag må vara osäker ibland och ogilla vissa saker med mig själv men på det stora hela kan jag ändå ärligt säga att jag faktiskt är stolt över den jag är idag. För jag är verkligen det! Jag har hunnit med så mycket, varit på så många ställen, träffat så många människor, levt mitt liv på olika sätt. Jag är trots detta inte ens 17 än (tjugonde juli everyone, glöm inte att säga grattis!) men ändå känns det som jag upplevt så mycket. Jag TROR att det är nyttigt. Jag vet inte men jag tror det. And yet, there is more to come.

Jag måste ta vara på såna här tillfällen när jag känner mig taggad på livet, för ärligt talat, så har jag på senaste tiden varit ganska nere, ja, ni borde väl ha märkt det på mina texter ändå? Jag har känt mig ganska ensam och orkeslös och bara äcklig och tjock typ, men fan, så mår alla ibland. Nu är det sommar, jag är big (men för tillfället så orkar jag inte bry mig) blonde and beautiful! Nu är det andra bullar förstår ni. Så fort jag har sommarjobbat klart ska jag ta mig an den här staden, för den är så jävla vacker på sommaren. Ska susa runt med mina partners in crime och bara göra stan osäker. Måste få leka av mig lite nu snart, nu har jag varit sjuk och astrött i en vecka, nu räcker det, jag klarar inte av mer svensson-TV i mysbyxor och glass vid sidan om. Ne, nu ska jag bli FRISK!!!!! PUSS