The seasons have changed and so have we

Nu ösregnar det ute och jag sitter ensam i mörkret och det enda jag hör är hur regndropparna attackerar fönster runt mig. Den senaste tiden har jag känt mig så konstig... Inte som någon annan förstås, det vore omöjligt då jag alltid kommer vara Jag. Det känns som om jag blivit så negativ på sistone. Och då räknar jag sisådär ett år tillbaka. (Det kanske inte är på sistone då?) Det känns som om jag utvecklas i fel riktning. Som att jag styr bilen åt fel håll, iväg från allt jag älskat. Som om jag håller på att tappa greppet, som om allt sakta men säkert glider ifrån mig.

Jag vet inte hur jag ska agera. Jag vet inte hur mycket som är mitt ansvar. Det känns som om jag gör allt jag kan, men det inte räcker till. Det är då jag stannar upp och tänker att kanske, kanske är det inte meningen att allt ska vara som jag vill? Kanske borde jag bara släppa taget och gå vidare. Jag kan ju inte tvinga fram något.

Jag har kort sagt blivit duktig på att se detaljer. Jag har blivit bättre på att se de fina och bra sakerna och uppskatta dem. Men jag har blivit dubbelt så bra på att se allt det fula. Det är ett sånt slös på tankar, känslor och tid. Jag håller redan på att förlora mig själv... Jag vill inte förlora er också.