Och nu då?

Den här bloggen har blivit precis vad jag inte ville att den skulle bli. Fast i vardagen, förutsägbar, vad ska vi säga om detta? Inte så mycket. Bloggen ska ju trots allt reflektera mig och jag är rädd att jag inte är fullt lika överraskande som snöstormen utanför mitt fönster.

Det är latheten som spökar i varje hörn.

Och jag behöver våren nu, för mörkret håller mig nere och kylan fryser mitt förstånd. Så vi river på nagelbanden och huttrar åt vädret och låser in oss och sväljer nyckeln. Och jag funderar på hur människor lever sina liv och hur de fungerar; hur allt går ihop.

Sedan kommer jag på att det inte går ihop.