Sånt där man bara tänker och inte borde uttrycka med ord

Vill bara känna fötterna mot jorden och känna mig hemma, men faktum är att en sån som jag inte hör hemma någonstans. Ni kan kalla mig något för att få min uppmärksamhet men jag har inget namn och den jag ser i spegeln vet jag inte ens vem det är. Jag vet inte vad jag drömmer om, jag vet bara att jag drömmer, och det gör jag för ofta, missar livet. Jag tröttnar snabbt, jag ser bara detaljer och missar alltid helheten. Letar alltid fel, och tror det värsta. Klarar inte av att sitta inomhus för länge, kan inte fokusera på en film, kan inte ha en bästa vän, skulle aldrig kunna ha ett förhållande och tillhör inget tjejgäng. Jag vet inte vem eller vad jag är, jag vet bara vad jag inte är. Jag är tyst men pratglad, glad men ledsen, ensam men social, ful och vacker. Så är det. Jag vet inte var jag kommer vara om tio år, än mindre om tjugo. Jag har så bråttom med att se allt, höra allt, träffa alla och vara överallt, jag är rädd att jag kommer hinna med så lite. Jag vet inte var jag ska börja, vet inte var jag ska hamna, vet ingenting. Känner mig oftast som en främling, känner att jag inte tillhör, att jag är någon annan. Och jag kan se bak i tiden lika dåligt som jag kan se framåt. Ser inte så mycket alls. Ser bara när jag blundar och drömmer. Längtar efter stabilitet men är rädd när det står stilla. Fruktar vardagen samtidigt som jag älskar den. Är rädd för att "bara vara" samtidigt som det i sin enkelhet kan vara det finaste som finns. Vill lämna fotspår i varje hörn men försvinna lika diskret som jag kom. Bara påverka, inte ifrågasättas. Hjälpa, inte bli hjälpt. Inte möta blickar, inte utbyta ord som betyder något, inte vara tung och svår. Vill bara vara lättsam, ge några kloka ord och promenera i en storstad, bland tusen andra. Jag kan verkligen inte definera mig själv, är det detta som de kallar tonårskris? För jag känner mig så jävla vilse hela tiden.