om Självhat

När jag gick upp för ungefär en timme sen såg jag att det var solsken ute. Följaktligen blev det frukost på balkongen och lite solning, och jag kan nu glatt konstatera att mina fräknar är tillbaka!
Jag kommer ihåg alla år som jag hade komplex för mina fräknar. Sjukt. Idag älskar jag dem. Har ni tänkt på vilket jävla slös på tid det är att ha komplex för saker på ens kropp? Men ändå går det inte att slippa undan, man spenderar så mycket tid med att söka fel, så mycket slös på tid. Och man höjer ribban hela tiden, man blir aldrig nöjd. Varje mål utvecklas till ett delmål och man hamnar i krig med sig själv, man lär sig att ogilla sig själv. Det är så tragiskt... Och ändå oundvikligt. Finns det någon som anser sig själv vara perfekt?

Man måste försöka inse att det är lönlöst att definiera sitt utseende om man ändå inte kan definiera sin personlighet och vad som gör en lycklig. För i slutändan är det allt som räknas...

Det spelar ingen roll om du går ner 10 kilo eller om du går upp 10 kilo, för ingen kommer minnas dig som den jättesmala eller den mulliga. De kommer bara minnas dig för vem du var mot dem. Vilken plats du hade i deras liv. Om du någon gång hjälpte dem när de mådde dåligt. Om du kunde få dem att skratta. Om du var en av de detaljer som gjorde det lite lättare för dem att gå upp på morgonen. Om du kunde få dem att somna med den trygga vetskapen om att de aldrig var ensamma.

Jag vet att det är ironiskt att jag sitter och skriver det här, för jag kan ju lätt säga att jag inte lever som jag lär. Men det är en annan historia, för det här handlar inte om mig. Det handlar om den majoritet tjejer och killar som lägger ned alldeles för mycket tid på att hata sig själva. Det handlar om onda cirklar.

Att missa så mycket som man kan uppskatta som vackert,
för att man väljer att fokusera på allt man anser vara fult.