Bones sinking like stones

  När jag blir äldre ska jag härifrån, jag ska verkligen det, om det inte kommer dyka upp något som håller mig kvar såklart. Men för övrigt: Sverige är inget för mig. Allt känns så förbestämt, ingenting går ihop, det är inget land man ska utvecklas i, skolsystemet suger och det är så rysligt kallt på vintrarna. Nothing for me med andra ord.
  Visst är jag glad att jag inte lever i ett fattigt land, men jag blir så himla trött på Sverige ibland. Ja, det är ett bra land att leva i, men allt är så himla lagom på alla sätt. Man får liksom inte stå ut, det ska vara lika för alla och man ska inte få ställa krav på något eller någon, och för att inte glömma hur synd det är om alla.
  Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt med ett prov någon gång är för att vi har dem så sällan, anledningen till att mina vänner blir "stressade" när vi har inlämningar är för att det aldrig ställs några krav på dem. Nu låter det som om jag aldrig klagar på att jag har mycket i skolan, och det är klart att jag gör det - jag är inte perfekt. Och jag vet att det handlar mycket om vad man själv gör det till, men ja: samhället förstör faktiskt människor lite granna, framförallt gör det oss latare än latast. Om man aldrig verkligen behöver kämpa för något eller "think outside the box" så är det klart att man inte orkar lyfta ett finger. En säker framtid är ju trots allt Sveriges motto.
   Själv säger jag som The Strokes: See I'm stuck in a city but I belong in a field