En bland andra

Jag tänker inte påstå att jag är perfekt.

Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, både till det yttre och till mitt inre. Men jag är ändå en sån människa som försöker. Jag försöker verkligen vårda mina relationer, se till att hålla mig uppdaterad, hjälpa när det behövs och så vidare. Och jag antar att mitt problem är att jag inte begär något tillbaka. Jag kräver så gott som ingenting från de omkring mig. Jag förväntar mig inte att folk kommer ringa mig stup i kvarten för att prata om något annat än sig själva, jag litar inte på att bekanta kommer bestämma datum för att ses. Och jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha det såhär, eller om jag vill ha det tvärtom. Jag får nog skylla mig själv lite, för det är ändå en roll som jag på något sätt tar på mig. Jag tror det är för att jag gillar att ha kontrollen, eller bollen på min sida, eller vad man säger.

Människor kan tro att jag är självcentrerad men om sanningen ska fram så är det långt ifrån vad jag egentligen är. Jag gör alltid slutgiltiga val baserat på hur de kommer påverka mig; det erkänner jag. Samtidigt är det min svaghet för att göra andra nöjda som ofta drar in mig i olika situationer. "What we do for ourselves dies with us. What we do for others and the world remains and is immortal." Dessa två meningar, denna tanke, är ständigt i mitt sinne. Det är därför som jag föredrar att dyka upp lika plötsligt för människor som jag sedan försvinner. Hjälpa dem utan att vilja ha något tillbaka. Det stör mig inte ens, bara ibland. Det är därför det är svårt att se mina tankar, höra orden i mitt huvud och se livet ur mitt perspektiv. Jag är inte en komplicerad människa, jag är inte en instängd människa, det kanske låter som det. Jag är nog pratgladare än de flesta, men ofta är orden inget mer än just ... Ord. Och jag föredrar det så.

Människor är individer och flammor i sig, och jag uttrycker mig i kroppspråk, ansiktsuttryck och ord, dans och bilder. Jag är inte ett svårt pussel att lösa, det är bara ingen som försökt. Och det gör mig inget. Det förenklar bara allting, det är inte någon annans jobb att fokusera på mig. Jag gör det bra nog själv, jag gör det nog åt hela världen. Jag är en iakttagare, som en nyfiken flicka bakom en kikare. Ser saker på avstånd, tittar ut på gatan från lägenheten, och ser saker. Människor som tar avstånd, människor som närmar varandra, kärlek och likgiltighet. Och tänker, vem är han? Hur bor hon? Och vill agera. Jag leker inte hjälte, jag är bara nyfiken.

To laugh often and much; to win the respect of intelligent people and the affection of children... to leave the world a better place... to know even one life has breathed easier because you have lived. This is to have succeeded.

- Ralph Waldo Emerson

Och jag begär ingenting från någon. Det finns egentligen bara en sak jag kräver av mina bekanta och det är sanningen. Det enda kravet är att de inte ljuger, för människor som ljuger förstör. De får mig att bråka med mig själv när jag inte ens gjort något fel.
Jag begär inte att man ska tycka om mig, tycka att jag är söt, gilla samma musik som jag eller ha samma värderingar. Jag begär bara att man inte ljuger om man säger att man gör det.