Det är något alldeles speciellt med att åka hem sent på vardagar. Speciellt i februari månad. Nicole och jag hade varit hemma hos Mika och tittat på film, och vid halv ett lämnade vi lägenheten och promenerade ned till Odenplan. Jag konstaterade att Gustav Vasa-kyrkan såg ståtlig ut: upplyst av snön och som ett inklippt palats mot den nattsvarta himlen. Och så stilla. Jag, som annars älskar rörelse, kunde nog stått och bara tittat upp mot kyrkans klocka i flera minuter. Vad som egentligen fick mig att fortsätta gå var den hiskeliga kylan; den verkade inte ens komma utifrån, tycktes inte vara en abiotisk faktor. Det var istället som om den hade planterats i min ryggmärg och brett ut sig i varje cell; som om det var jag som var kall i en ljummen värld.
På Odenplan finns det en tunnelbanenedgång, några bussholmsplatser och för tillfället en stor snöhög. Nicole tog tag i min arm och vi rusade upp på toppen av snöhögen, och jag vet inte hur hon upplevde det men jag kan säga att det var en fin känsla. Runt omkring oss existerade endast den lugna vinternatten; fotstegen från en ung kvinna på väg mot tunnelbanan, ett ljud av en bil som sakta körde förbi, trafikljusens klapprande och den mäktiga kyrkan. Kyrkan som man stressat åker förbi med buss fyra på skoldagarna utan att ens lägga märke till.
Vi begav oss ned i tunnelbanan där de, för oss, vardagliga självklarheterna togs omhand med stor omsorg. En man bytte affisch, en annan våttorkade golvet och nere på perrongen så stod en tredje man i en stege och putsade skärmen som visade "19 Hässelby strand 4 minuter". Vi promenerade mot den andra änden av perrongen och så småningom kom tåget sakta mot samma ände av perrongen. Vagnarna var så gott som tomma och allt tycktes gå så sakta, så noggrannt och så sakta. Det var nattens näst sista tåg, och på Fridhemsplan gick jag av. På gatunivå stod sex ordningsvakter prydligt iklädda röda uniformer och talade om något som jag inte hörde vad det var.
Jag gick ut på gatan och på vägen till porten passerade jag snöklädda trädkronor och klumpiga snödrivor. Och allt var så stilla, så fint och stilla. Samtidigt som jag kände smått obehag över min situation, ensam 16årig flicka ute i mörkret, så kände jag ett stort välbehag.
Jag som brukar älska storstadspulsen njöt av lugnet. Drog in ett djupt andetag av den rena vinterluften och såg trafikljusen ge grönt ljus till en vind som svepte förbi obemärkt. Satte nyckeln i låset och vred om och tog med mig mina reflektioner hem. Detaljer som man aldrig tänker på, saker man aldrig ser och dofter man aldrig känner.
Jag släckte lamporna, vinklade persiennerna och drog täcke över huvud. Och på något vis hade kylans växt inuti mig dött och istället blomstrade värmen. Jag blundade och föll ned i kaninhålet.
På Odenplan finns det en tunnelbanenedgång, några bussholmsplatser och för tillfället en stor snöhög. Nicole tog tag i min arm och vi rusade upp på toppen av snöhögen, och jag vet inte hur hon upplevde det men jag kan säga att det var en fin känsla. Runt omkring oss existerade endast den lugna vinternatten; fotstegen från en ung kvinna på väg mot tunnelbanan, ett ljud av en bil som sakta körde förbi, trafikljusens klapprande och den mäktiga kyrkan. Kyrkan som man stressat åker förbi med buss fyra på skoldagarna utan att ens lägga märke till.
Vi begav oss ned i tunnelbanan där de, för oss, vardagliga självklarheterna togs omhand med stor omsorg. En man bytte affisch, en annan våttorkade golvet och nere på perrongen så stod en tredje man i en stege och putsade skärmen som visade "19 Hässelby strand 4 minuter". Vi promenerade mot den andra änden av perrongen och så småningom kom tåget sakta mot samma ände av perrongen. Vagnarna var så gott som tomma och allt tycktes gå så sakta, så noggrannt och så sakta. Det var nattens näst sista tåg, och på Fridhemsplan gick jag av. På gatunivå stod sex ordningsvakter prydligt iklädda röda uniformer och talade om något som jag inte hörde vad det var.
Jag gick ut på gatan och på vägen till porten passerade jag snöklädda trädkronor och klumpiga snödrivor. Och allt var så stilla, så fint och stilla. Samtidigt som jag kände smått obehag över min situation, ensam 16årig flicka ute i mörkret, så kände jag ett stort välbehag.
Jag som brukar älska storstadspulsen njöt av lugnet. Drog in ett djupt andetag av den rena vinterluften och såg trafikljusen ge grönt ljus till en vind som svepte förbi obemärkt. Satte nyckeln i låset och vred om och tog med mig mina reflektioner hem. Detaljer som man aldrig tänker på, saker man aldrig ser och dofter man aldrig känner.
Jag släckte lamporna, vinklade persiennerna och drog täcke över huvud. Och på något vis hade kylans växt inuti mig dött och istället blomstrade värmen. Jag blundade och föll ned i kaninhålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar