glädjen i vardagen

photo: shawnisabelle

att gå förbi ett barn på runt sex års ålder med rosiga kinder som går handihand med sin mormor eller morfar. att se ett gammalt, gammalt par på bussen som håller varandra i händerna. att vakna av att solen lyser upp rummet. att lyssna på riktigt vackert pianospel. att få en kram. att få ögonkontakt. att dricka ett glas iskall mjölk när man är riktigt törstig. att se riktigt stora snöflingor sakta falla ned mot marken. att se trafikljusen reflekteras i gatan när det regnar. att äta frukost. att se på folket på gatorna och undra hur deras liv ser ut. det är sånt här man ska uppskatta, för oavsett om du tror att du bryr dig mest om vad du fick för betyg på matteprovet, eller om du köpte den där fina klänningen, så är det såna här saker som du alltid kommer bära på, såna här saker som alltid kommer vara dig närmast.

små detaljer som när människor pratar med varandra på vintern. det är minusgrader, och värmen vi alla har inom oss kommer ut i gasform. det är då man ser att vi alla har glöden inom oss. det är nu på vintern som man ser hur bräckliga människor kan vara. men inte ens nu, när vi visar oss som svagast, så låter vi människor se under ytan. inte ens nu låter vi någon tränga sig fram och faktiskt få höra sanningen. varför?

"it's the sense of touch. in any real city, you walk, you know? you brush past people, people bump into you. in LA nobody touches you. we're always behind this metal and glass. i think we miss that touch so much that we crash into eachother, just so we can feel something."
- en av de bästa filmerna någonsin: Crash