21 januari 2009

om Fallande löv

det värsta jag vet?

att se människor falla ihop. att höra klockan ticka samtidigt som de bara ger upp mer och mer. att se vackra individer tro att de är fula monster. att höra klipska människor påstå att de är idioter. att se briljanta människor gå till spillo. det absolut värsta jag vet, är att se människor bryta ned sig själva. jag vill bara ta tag i dem, titta dem rakt in i ögonen och utan att säga något få dem att känna att de ÄR värda något. massor. för många. och att det finns så himla mycket de kan åstadkomma i livet, om de bara tror på sig själva.

och jag känner sån hjälplöshet. jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra, jag vet ju ändå innerst inne att vad jag än säger och gör så kommer det antagligen inte hjälpa. för den enda som kan hjälpa dessa självhatande människor är de själva, de måste på något sätt ta sig i kragen och inse att de fan är bra människor. det enda jag kan göra är att visa mitt stöd, att jag finns där och lyssnar. men det är inte tillräckligt. och jag hatar det.

varför är det alltid så att det är de
vackraste, smartaste, finaste och underbaraste
människorna som tror de är så himla dåliga?
de som egentligen har mest talang av alla.

jag önskar bara att jag kunde visa er hur fina ni är. det här tillägnas några av mina vänner, några bekanta, några som kanske inte tror att jag har dem i åtanke, och alla ni andra som jag inte känner men som är fina.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar