Jag har svårt att bestämma mig för om det var din halva som gjorde mig hel eller om du fick mig att tro att jag hade den där andra halvan själv. I vilket fall så lyckades du, jag vet inte hur, men du fick mig att känna mig bra; som att jag faktiskt var en unik individ, någon som hade ett värde, någon som var helt okej som hon var (fast det inte ens var jag?). Höjden av egoism? Svar ja. Det kan spöka i hjärnan när man har tvivel om sig själv, när man är svag som ett löv så blåser man lätt med vindarna. Det är som vackra snöflingor som sakta faller för att sedan smälta mot en varm handflata. Trots allt, så hjälpte du mig faktiskt att bli lite varmare, fastän jag tror att jag kan ha kylt ner dig mer än jag borde gjort. Tack, och förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar