om livet, människor och eld

åh, ibland kan musik vara så vacker. och så meningsfull, så avslappnande, så drömmande, så mystisk... det finns ju olika typer av musik, för alla olika smaker. men det finns en viss typ av musik som de flesta nog gillar, det finns några stycken som antagligen berör vem som helst. jag tror att vissa klassiska stycken är alla människors gemensamma nämnare. tänk att några enkla toner kan beröra en människa lika mycket som de starkaste känslorna man upplever i livet: sorg, kärlek, saknad, lycka... jag tycker det är så fantastiskt att musik kan beröra så mycket.
jag vet att det finns människor som knappt lyssnar på musik överhuvudtaget och till er vill jag bara säga att det borde ni verkligen göra. jag vet också att det finns människor som begränsar sig endast till en enda typ av musik och till er vill jag säga: gör inte det. det finns så himla mycket vackert att lyssna på, det finns så många instrument, så många vackra toner, så många kulturer från olika länder.. själv lyssnar jag på så gott som vadsomhelst: indie, rock, pop, punkrock, hiphop, klassiskt. det finns något inom varje genre som jag brinner för, något som passar mig. och jag tycker verkligen att det är så man ska leva sitt liv: öppet, se till att testa det mesta för att hitta vad man verkligen brinner för.
man ska aldrig glömma att det finns så otroligt många möjligheter, att man verkligen inte måste leva sitt liv på ett enda sätt och glömma alla andra sätt. det kan vara så fruktansvärt lätt att stänga in sig i något som man inte trivs i; något man bara vill ut ur. samtidigt är det så väldigt svårt att sedan hitta vägen ur situationen man hamnat i.. men det går. allt är möjligt. man får aldrig glömma det.
och som sagt, musik är vackert. och jag vet inte varför jag skriver allt det här som ingen ändå kommer läsa ... jag lyssnar på så himla vacker musik, jag tänker på människor och mänskligheten och jag gråter. för att allt är så vackert, för att allt är så fult, för att alla är så olika och ändå så lika. för att jag sitter här på den här planeten och får lyssna på den här underbara musiken och för att jag får vara den jag är. den här otroligt töntiga, energiska, glada, ibland smått manodepressiva, fulsnygga eleonor som bara är JAG och ingen annan. jag gråter (glädjetårar!) för att jag får uttrycka mig med vilka ord jag vill, för att jag får tycka om vad jag vill, för att jag har hela livet framför mig och har möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv, bara jag faktiskt VILL något. det är inte alla som får det. inte alla som kan.

lyssna på det här. det här är något av det vackraste jag vet. det är alltså en åttaårig flicka som spelar Chopin så att jag börjar gråta... jag vet, jag vet, hon kanske är tvingad av sina föräldrar och jag vet inte vad. men jag bryr mig verkligen inte. för hon spelar FAKTISKT med känsla och ja, nu sitter jag här och gråter. (Nocturne #20 C-sharp minor, Chopin)



eller detta. just videoklippet som jag valt att visa för er här, är ur filmen "The Pianist" vilket för övrigt antagligen är en av de bästa filmer jag någonsin sett, kanske till och med den bästa. den måste ni se om ni inte gjort det! (Ballade No.1 G-minor, också Chopin)


som avslut, några fina ord citerade ur Koppången, en dikt som senare tonsatts.
"Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här"

ta hand om er allihopa.