om Framtiden

jag har bitit ner alla mina naglar och
jag har rivit och rivit på nagelbanden och
jag har gått i cirklar och mina fotspår blir djupare och djupare
och jag har sett repriser, talat av vana, och
jag har varit förutsägbar

vad har det gjort för nytta?
har jag varit
säker? beredd?
har jag varit klok?
har det gjort livet enklare?

nej.
och precis som kvinnan sade i filmen jag såg
så finns det många sätt man kan dö på.
det svåra är att välja hur man vill leva.

och jag är inte övertygad om att det rätta sättet är att
följa banan
då har man ju redan levt allt i tankarna (och i kalendern)
då finns det inga överraskningar utan endast förväntningar
och då jävlar!
om något inte går som tänkt

nej,
att leva ett sådant liv
(som man redan hunnit Dö ifrån i tankarna)
det är inget att sträva efter

jag nöjer mig med att titta ut genom fönstret och se
de Stora människorna
samt titta in i fönster från gatan och se
den Lilla människan
och reflektera och drömma och tro
iaktta och lyssna och läsa
och testa allt
och bara hitta det jag brinner för

så att jag en dag när jag är nittio
kan sitta vid min vedugn i Norrland
(eller vid en sjö i Afrika, eller vid Eiffeltornet i Paris)
och känna att just här där jag landat hör jag hemma
och det kan inte finnas något bättre ställe för mig

och
varför?

därför att jag hamnade där efter
upplevelser
kärlek
hat
glädje
och ilska

därför att jag fördes dit av mig själv under alla år
inte av den jag en gång varit
inte av den de ville att jag skulle vara

utan av den låga som brunnit inom mig hela tiden
(det sinne som visualiserat drömmar i min hjärna)
det enda som är vaket när jag sover
och det enda som kommer att leva när jag dött